Kan bara inte sluta le!!
Har nu inte skrivit blogg på ett bra tag och har fått lite smått klagomål från Maria på grund av det. Så nu kommer förhoppningsvis ett efterlängtat inlägg.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja skriva detta (men det här verkar lovande, heheh) men idag kände jag att jag var lyckligare än jag har varit på länge eller kanske till och med någonsin! Under idrotten insåg jag verkligen hur mycket jag älskar min klass!! Jag vet inte om det var på grund av solen eller för att det var årets första utegympa men vi hade verkligen kul tillsammans, gemenskapen var taightare än vad vi någonsin har haft och förhoppningsvis var det inte bara jag som kände av det.
Det blev ett av de ögonblicken man bara vill stanna upp i för att bevara i evighet. Jag var verkligen lycklig och vill minnas det när jag sitter i min gungstol om 60 år och minnas att det var en av det bästa ögonblicken i mitt liv. Och det jag hoppas på nu är att vi i klassen kan få ett sådant ögonblick till innan vi slutar om 7veckor. Att vi som en klass kan bara ha roligt tillsammans glömma bort allt bråk och tjafs och allt tråkigt som har hänt under de 2 (eller1) år vi känt varandra, så att när vi slutar skolan kan vi lämna skolan med att de bättre minnena överväger de dåliga.
Jag hoppas att alla kommer få känna den här känslan för när man känner den känns det som om man aldrig kan sluta le, man känner sig odödlig. Den bästa känslan i världen! Jag skulle aldrig ge bort det här minnet för allt i världen! Det är svårt att beskriva hur den känns men jag har gjort mitt bästa. Ni vet att ni har den känslan när ni märker att ni aldrig vill lämna den platsen ni är på just då, att ingenting i världen kan vara bättre än var ni är just då.
// Hoppas på fler minnen som gör livet underbart under solen!
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja skriva detta (men det här verkar lovande, heheh) men idag kände jag att jag var lyckligare än jag har varit på länge eller kanske till och med någonsin! Under idrotten insåg jag verkligen hur mycket jag älskar min klass!! Jag vet inte om det var på grund av solen eller för att det var årets första utegympa men vi hade verkligen kul tillsammans, gemenskapen var taightare än vad vi någonsin har haft och förhoppningsvis var det inte bara jag som kände av det.
Det blev ett av de ögonblicken man bara vill stanna upp i för att bevara i evighet. Jag var verkligen lycklig och vill minnas det när jag sitter i min gungstol om 60 år och minnas att det var en av det bästa ögonblicken i mitt liv. Och det jag hoppas på nu är att vi i klassen kan få ett sådant ögonblick till innan vi slutar om 7veckor. Att vi som en klass kan bara ha roligt tillsammans glömma bort allt bråk och tjafs och allt tråkigt som har hänt under de 2 (eller1) år vi känt varandra, så att när vi slutar skolan kan vi lämna skolan med att de bättre minnena överväger de dåliga.
Jag hoppas att alla kommer få känna den här känslan för när man känner den känns det som om man aldrig kan sluta le, man känner sig odödlig. Den bästa känslan i världen! Jag skulle aldrig ge bort det här minnet för allt i världen! Det är svårt att beskriva hur den känns men jag har gjort mitt bästa. Ni vet att ni har den känslan när ni märker att ni aldrig vill lämna den platsen ni är på just då, att ingenting i världen kan vara bättre än var ni är just då.
// Hoppas på fler minnen som gör livet underbart under solen!
Rättstavning
Postat av: Maria
Kul att du hade en riktigt trevlig gympalektion, det må jag säga. Dock kan jag inte hålla med. Ahah... så lustigt... jag kände en negativ känsla vid det tillfället, tråkigt nog. Ingen vidare gemenskap för min del. Tänk så olika det kan vara.
Trackback
